Blaise Pascal uppfann 1642 den första mekaniska räknemaskinen, vilken kunde addera och subtrahera och kan ses som en föregångare till datorn. Tre decennier senare konstruerade Gottfried Wilhelm von Leibniz en maskin som dessutom klarade multiplikation och division.
Additionskomponent av Charles Babbages differensmaskin, konstruerad efter hans död. Rekonstruktion av Zuses Z1 Därefter stagnerade utvecklingen fram till 1820-talet, då Charles Babbage presenterade ritningarna till differensmaskinen, i princip en mekanisk dator vars program var förutbestämt av själva utformningen. Babbage uppfann därefter den analytiska maskinen 1834, en fullt programmerbar mekanisk dator med arbetsminne, processor, hålkortsläsare för inmatning samt utdataenhter för skrift och stansning av hålkort. Ada Lovelace skrev de första datorprogrammen för den analytiska maskinen. Dock led konstruktionen av mekaniska problem och färdigställdes aldrig. Under emigrationen från Europa till USA under 1800-talet gör man vart tionde år folkräkningar som för vart decennium tar allt längre tid. För att förenkla folkräkningen i USA anordnas en tävling 1890 som gällde att konstruera en maskin som kunde underlätta arbetet. Herman Hollerith som byggt en hålkortsmaskin vinner tävlingen och startar sedan Computer-Tabulating-Rocording Company som 1924 bytte namn till International Business Machines Coporation, dvs. IBM.